jonssonbarn - en allround blogg

under mina bara fem år som jag hållt på med hästar och ridning, vilket egentligen inte är så himla länge så är det nästan bara två jag har att tacka för för den jag är som häst person av idag. Lärt mig hur mycket tålamod och tid som krävs, vilken respekt som behövs för att fungera ihop, att inte ge upp i första taget. I slutändan står man där med en häst som man litar otroligt mycket på, förstår varrandra och förstjänar den kärlek man ger.

 

 

Och som liten "räka" tog jag beslutet och steget att hjälpa Jennica med Ares, den personen som jag idag inte kan tacka för mycket utav, tack vare henne har jag jobb idag, lärt mig att vara nogrann och göra saker som ska göras och inte skjuta upp, och inte låta folk köra över en. Jag skulle kunna säga att Ares är det bästa som hänt mig, ja då i hästväg. En egentligen, alldeles för stor och svår häst för mig som 14 åring som bara ridit och hållt på med hästar i två ynka år. Men på det, växte jag.

 

Ares Olesminde, 184cm, vallack och som jag gav hela mitt hjärta till. Under två år, åkte jag av en gång. Han agerade precis som alla andra hästar när dom blir livrädda och vill fly från det, han stack i jordens sken genom skogen. Hade ingen chans att sitta kvar så fick ta en hård smäll på marken från två meter. Han har stått på bak och frambenen, bockat och testat mig rejält, han har kört runt med mig på stallplanen med hopp om att få gå tillbaka hem. Har haft mitt hjärta i högvarv, har varit så förbannad, har skakat så mycket av rädsla tills den dagen han kom springandes i hagen och gnäggade. Den dagen man kunde rida ett normalt pass, utan att känna sig en minsta värdelös.

 

 

Hur lång tid det tog innan vi hittade varandra minns jag inte, men lång tid tog det. Och så mycket jag lärde mig under det första året var helt sjukt. helt sjukt hur mycket jag lärde mig. Vi hade ett sånt fantastiskt band, förtsod varrandra och vi var verkligen "bästisar". Den dagen Jennica sa att han skulle flytta upp till skåne kunde jag inte gråta mig tom. Jag gick helt ärligt sönder. Den fruktansvädra känslan när det bästa man kan ha tas ifrån en.  pratar inte om en gång i veckan, vi pratar om 7 dagar i veckan 5 timmar om dagen jag la ner på denna kille. Spenderade hela kvällen hos honom dagen innan, Jennica lät mig göra så, för hon var den enda som faktiskt förstod hur mycket han bettyde för mig och hon var den enda som jag faktiskt grät inför när hon sa hur det låg till.  All tid, jobb allt var borta. Minns i slutet alla komplimanger och all feedback jag fick av privatryttarna i stallet för hur bra det gick för oss, det var liksom då det var som bäst. (det var liksom ganska stort att få beröm av dom dära super duktiga ryttarna på den "tiden" och man var super stolt)

 

Ares kom tillbaka, dom ville inte ha honom. Skolan tog all tid så kunde inte lägga ner lika mycket tid men en dag åkte jag dit, nu snackar vi månader efter han åkte. Glädjetårar och lyckan rusade när han kom springandes mot mig och gnäggade. Så saknad, sån lycka i hans ögon och vad han ville gosa och mysa. Förstår ni nu vilket starkt band vi hade? att efter flera månader är känslan och allting desamma och oberört? Bara att vi var lite gladare.

 

Folk trodde helt ärligt talat att jag var galen som höll på med honom, men det inte dom såg hos honom såg jag. Gav honom den där andra chansen som jag för länge sen hade kastat bort. Och för att försöka visa hur fantastiskt vi hade det ihop, alla roliga stunder så är det nog denna bilden som passar bäst. Det var så här jag såg honom, oss tillsammans. Ser ni hur glad och nyfiken han ser ut? min fina fina ares.

 

 

tar den andra, någon annan dag.