helt sjukt
Min största, alltså på riktigt så var min största rädsla att tävla, jag lovade mig själv att jag aldrig skulle sätta min fot där inne och levt med det sedan jag började rida. Varför har jag inget svar på men det var bara så det var, alltså innan jag körde igenom den första pay'n jumpen. Dagarna innan, alltså känslan går inte att beskriva, benen vek sig bara då, även om det bara är en tränings tävling. Inte för att unda vad andra skulle tycka eller sådär, någon är lite dåligare och det kunde lika gärna jag vara då. Allt kände liksom stort, annorluna..jobbigt. MEN hade det inte varit för alla fina,underbara helt bästa människorna i stallet hade jag totalt ballat ur! Det finns inga ord hur jäkla underbara dom är! Anna, Helene, Michelle, Ulla, Britta, Sanna, Tessan, Malin..och så många mer, tänk från att vara totalt livrädd till att bli dränkt i positiva kommentarer, pushningar..dom är så himla underbara allihoppa, finns seriöst inga ord hur dom på denna lilla tid faktiskt har förändrat mig..ja som "häst människa", hur mycket dom har lärt mig. det är helt sjuk. Jag skulle aldrig "besegrat" den rädslan utan dom, det skulle jag inte. Även om jag red skit dåligt (haha vad jag tyckte) så blev man fullpumpad av push, peppande osåntdär. helt sjukt. Och att jag sen efteranmälde mig till 80, vafan fick jag fick ryck? jag som funderade på att tugga disktrasa för att bli magsjuk går och kör en till? Men tillslut visade det sig att det trots allt inte var så farligt, det var ju faktiskt kul! Var inte ens nervös, hade inte ens ont i magen. Och inte ska vi sluta nu, vi kör igen på söndag denna gång är det mer tävlingsinriktat, ska bli skit kul! och vi ska fortsätta, det ska vi! haha ja om jag får för Anna och Helene såklart! Jag är så sjukt glad,tacksam att jag får "tävla" Marion stunder som dessa, lita på henne till 110% och nu är det bara tekniken som ska slipas! (och nu ignorerar vi mina tusen bokstavsmissar, orkar inte gå in och rätta till haha)
