fredagen den 13e
Jag har aldrig fått panikattacker, jag har liksom klarat mig utan dom, men i fredags yes då var det premiär. Jobbade som sagt med Linda och när vi var klara bestämde vi oss för att rida ut en sväng då jag skulle vara tillbaka redan halv ett. Vi tog galopprundan och på något jävla vänster råkade vi svänga av vid fel ställe så vi fortsatte..trodde att vi var på rätt väg, tillslut hamnade vi på stångarö gård, ca 4,5 kilometer från stallet, mot nykvarn hållet, mötte vildsvin och allt man kan tänka sig. Det regnade och hade ingen jävla teckning. Det var bara skog, mark och skog inte en jävla susning om vart vi var! alltså när sånt händer går min gräns, fick sån jävla panik, fann ju inte en jävla kotte där..vi ringde typ alla vi trodde skulle veta vart vi var men ingen hade ens hört talat om stället så liksom vi var körde. Vi bestämde oss för att rida tillbaka till en gård, i panik, genomfrusna och alldeles för trötta då vi ridit nästan 2,5 timme bestämde vi oss fan att vi måste fråga vart vi är utan som hellst huvud att det kan vara en psykopat (för mycke film..) eller något! men han var snäll, sjukt fin gård med massa raggsockor så vi fick ställa in bönan och marion i två boxar. Mannen/gubben kunde inte beskriva vägen hem så vi ringde efter bosse som skulle köra hem oss. Visst, dom var på väg sa dom, men efter 30 min får man ett sms att dom inte ens har ett fucking släp!!! där får jag damp! jag frågar snällt om han kunde skjutsa hem oss till srk, vilket han kunde. fredagen den 13 träffade oss rejält, fyfan alltså. tänk mitt i en skog, utan täckning, inte ens hus, bildväg eller någonting! fy..
