jonssonbarn - en allround blogg

Helt ärligt början man känna av seperationsångesten lite. Och det är ju fan helt jävla hemskt?! I tre år, 1095 dagar har vi gått tillsammans. Alla lektioner mellan åtta och tre, alla prov, alla skolkort, allt har vi gjort tillsammans och nu, nu är det knappt en månad kvar. En månad till och efter det, aldrig mera ses på samma sett. Inga fler godmorgonkramar och inga fler hejdåkramar. Bara en fet gemenskap avslutas så där. Avslutas med en hajk, en bal, en tårtfrukost och en allra sista skolavslutning. En skolavslutning som för allra första gånger fylls med ett hav av tårar, en skolavslutning med en oändlighetslånga kramar och lovande ord att vi måste ses igen. Att man ska höra av sig för att en gång till träffas. I tre jävla år har vi gått ihop och nu, sorteras vi ut i klumpar och börjar om på nytt. Ny klass och nya mål. Men det är inte samma sak. Vi är 9:1 och det kommer vi alltid vara. Även om vi inte sitter i samma klassrum med varandra. Så kommer vi alltid vara klass nio ett.