jonssonbarn - en allround blogg

Jag satt på ett café i stockholm, jag hade beställt en kaffe och medans jag väntade startade jag datan. Jag jobbade på New Carter, en modetidning. Jag skrev ut olika sidor om smink osv. Killen som serverade mej var nervös och sa inte ett ord, jag sa "tack" och undvek hans ögon. Dom var något förfärligt vackra! Jag fortsatte skriva och han gick långsamt tillbaka, ovanligt långsamt och studerade noga när mina fingrar nuddade datans tangentknappar. Jag försökte ignorera honom, men jag fick en obehaglig känsla av att jag visste vem han var. Under den tiden ägnade jag till att lista ut var jag kände igen honom ifrån..gammal klasskompis?kompis ex? nej det är bara inbillningen måste gå. Han kom nästan sprintgandes från disken som att han läste mina tankar och bad sej snällt ta disken. Han sa hejdå ganska mjukt men han bröt på Italenska. Cafet låg under ett höghus och över där bodde cafets ägare, ungarna springde runt jämt där nere. På vägen hem tog jag högsta volym så jag skulle sluta tänka på det, tillslut kändes det som att mina öron skulle sprängas och jag skulle få tinitus. Innan jag la mej tänkte jag på det igen, lång länge och tänkte på det tills min hjärna tyckte det var dags för en paus och störde mej i min utredning. Dagen efter gick jag dit igen, han hade samma blåa t-shirt och sitt svarta förkläder runt midjan ner till knäna. Jag gick fram till disken och han inte öppna munnen innan "kaffe? något mer?" trillade ut ur hans mun. Jag försökte att inte lé men såklart kunde jag inte undvika det. Jag satte mej och startade datan, när kaffet kom gick han inte utan satte sej mitt emot mej. Han frågade vad jag höll på med och otåligt skakade benet som att han ville något. Han var lätt att prata med, han skrattade jag skrattade. Vi pratade om allt möjligt tills jag var slut att avsluta samtalet. "du skulle inte vilja ta en kopp kaffe hemma hos mej ikväll istället?" HAN FRÅGADE?! shit..vad ska jag svara? .. " Ehh.. a..h. visst!" "klockan åtta här utanför och föresten så heter jag sebastian"...
Hemvägen gick som en dans på rosor, jag duschade, valde kläder i timmar och ja..tillslut gick jag dit, lite nervös för lixom varför skulle han vilja träffa någon som mej?

"hej"  sa han
"hej" sa jag..
På väg hem till honom kändes evig, lång och lite kall. Han bodde några kvarter från cafét och i en liten tvåa. Han bodde själv ja förutom hans katt. Tjockare har jag aldrig sätt! Han bjöd på kaffe och efter några stycken bjöd han mej på starkare. Eftersom det var så trevligt kunde jag ju inte säga nej, eller hur? det blev inte en utan flera stycken..runt två taget kände jag mej yr, såg dubbelt och svammlade bara. Jag somnade till i soffan och som jag trodde bar han mej till sängen.
När jag vaknade såg jag bara vitt framför mej, så jag gnuggade ögonen och såg att jag låg i en låda i bara underkläder och ett linne. Jag kände hur ryggen värkte och jag trodde jag var själv tills jag kollade till höger. I panik försökte jag lugna ner mej och jag såg att hon sov. Hon var smuttsig hae säkert legat där i flera dagar utan mat, bara vatten. Hon var likblek med stora knallblåa blåmärken på ben och runt ögat. Jag skakade om henne men hon vaknade inte. Hon hade puls, hon var säkert ner drogad.Jag testade att blunda, nypa mej själv och sånna saker för jag bara skulle tro att det var en dröm.Men nej, helt sant. Det var tyst, och vitt. Klockan var väl tidigt på morgonen och vi låg på balkongen ihoppklämda i en flyttkartong. Jag blundade och kände något otroligt vasst mot min hals och en hand som smekte min kind. "men lillagumman..så du ser ut?" "jävla idiot?!vad fan har du gjort?" han svarade inte på det och jag försökte resa mej upp men insåg snabbt att vi var fastkedjade runt ena foten med kedjor. Jag tappade hoppet och blev helt tyst. Han gick sin väg och kom inte tillbaka förens två,tre dagar kanske? Under dom dagarna hann min nya rumskompis vakna till liv, hon hade inge minne av vad hon gjorde där och i panik tog hon en såg och sågade av foten för att komma loss. Hon förblödde och skrek som en galen gris. Hon kunde inte resa sej upp så det var helt onödigt av henne att göra så. Han sebatian kom tillbaka och såg olyckan, han njöt av det. Av att andra gör sej illa, han blev sur sen. Han fick utbrott och skrek att hon skulle dö och brinna i helvette. Han tände på hennes hår så att det skulle ta eld. Med ignen kraft i kroppen kunde hon inte göra motstånd, hon brann upp rakt framför mina ögon. Det var hemskt. Jag grät i flera timmar om inte hela dygnet, han satt på en stol och kollade på mej som om jag vore en idiot. "bäst att du lyder" sa han. Jag sa svarade inte och sen försvan han. den kvällen fick jag togkryck..fnatt och tog sågen i högra handen och började såga av foten. Det sved och blödde som fan men tanken på att komma här ifrån var så stor att jag brydde mej inte. Det tog lång tid, och jag ignorerade smärtan fast den var fruktansvärd illa. Han kom tillbaka och fick cp ryck. Han blev förbannad och hällde tändväska på mej och sen satte eld på mitt hår. Panikpanik fick jag och försökte komma loss. Jag lyckades släcka den men han gav sej inte jag skulle bort. Han tände på igen och jag svimmade. Jag hörde ett svagt skott och han blev skuten. Två kompisar kom och hämtade hjälp och allt. efter typ någon månad började han leva igen..och allt började om. ASSÅ HÖLL PÅ ATT DÖ?!