ibland så.
14 år - livet passerar förbi, men det känns som att jag sitter fast i något som kallas tid.
Finner inget sammanhang allt bara snurrar runt,grips av panik och allting stannar upp
för en sekund.Jag sätter upp en plan och tänker följa den till max.För jag träffade en
personen som var allt som jag behövde och hon var lika vacker som en ros men jag stack
mig på törnen det fick mig känna rädsla,för vad var jag utan henne?men nu vet jag
faktiskt bättre och jag står för det jag säger att jag klarar mej själv,för jag har lärt
mej att leva med det.Jag var skeppet på grund,men nu i vind i segel som jag nu vill
tacka en bästa vän som alltid funnits där och gav mej ett viss stöd.Och när allting var
skit,kändes som allt kolappsade och varför skulle jag då försöka när du hade sabbat mej?
tanken var fel och det vet jag nu,jag vill bli någonting och den dörren står öppen.Jag
vill sätta spår för jag har världen under mina fötter kunna skapa magi,låta världen
se på bara leva mitt liv och aldrig vända och gå.
det var DÅ.
nu är jag fucking happy.
